En grå novemberdag går mot sitt slut. Visst är det fantastiskt med våra fyra årstider. Så olika varandra. Det grå höstvädret gör att den vita snön är mer välkommen, och efter det vita längtar vi till det gröna. Sommaren med all blomprakt kommer sen. Den tidiga höstens sprakande färger vill vi inte heller missa. Tacksam över allt det vackra vi får ta del av i vårt land. 

Naturen bjuder på äkta iskristaller. Hängbjörkarna strålar ikapp med solen.

Snön singlar ner mot det redan så tjocka täcket.

Träden är tyngda av allt det vita.

Ska grenarna hålla?

Idag är vi insnöade. Skolorna är stängda och bussarna står stilla. Inte ofta sånt händer. Hoppas det inte blir strömlöst i natt… 

Vilka mål har du i livet? 

Min sjukgymnast ställde frågan idag. Hade jag nåt bra svar på det? Vad vill jag ska hända? Vad skulle jag vilja göra om det bara gick? 

Denna frustrerande frågeställning som jag inte vet vad jag ska svara på. Det är så mycket jag vill men så lite jag klarar av. Saknar mitt förra liv -och ändå inte. Saknar att kunna arbeta, träffa människor och känna mig ”nyttig”. Inte bara en belastning i samhället. Saknar det där att hitta lösningar på problem, andras problem och svårigheter. Saknar att kunna åka iväg och hälsa på barnbarnen som jag vill. Ja jag skulle kunna räkna upp massor som jag saknar. 

Men trots allt gäller det att försöka se vad jag har. Nu längtar jag ut i trädgården. Där kan jag skrota runt och pyssla på i min egen takt. Där fyller jag på med energi. Så gott att se hur det växer, nytt liv som dyker upp efter den långa vintern. 

Jag får hoppas på nytt liv även jag efter min långa vinter. Hoppet är det sista som dör och jag har min tro och den bär mig. 

Tänk vad man uppskattar en sån sak som att få duscha efter att ha legat i nästan en vecka! Dagarnas utmaningar har annars varit att försöka ändra ställning i sängen, för att inte tala om de gånger toan behövt besökas. Ryggskott som det till vardag kallas, är ingen höjdare. Man hinner få ett antal nära döden upplevelser bara genom att nysa, hosta eller röra sig åt något håll…

Idag kom den stora dagen när benen bar ända till duschen. Nu kan det väl bara bli bättre. Ligger på sängen med benen upplagda på en pall och avlastar ryggen. Misstänker att det är ett diskbråck igen, men det känns inte så meningsfullt att åka till doktorn nu. Bara att vänta på bättre tider ändå. I söndagsnatt och två dygn framåt skulle jag gärna åkt in för att få starkare smärtstillande, men ringa efter ambulans? Nja det kändes för dramatiskt. Sen tänkte jag på fortsättningen…om jag skulle bli lagd på en hård brits… oh no! Det fick allt vara. Pratat med 1177 som tycker att jag ska åka in men avvaktar. 

Nu hoppas jag att det värsta är över. Att jag ska kunna gå lite grann, åtminstone med kryckor. Vet att man inte bör vara stilla, men när det skär som ett gäng rakblad genom rygg och höfter är det ingen lek att ens försöka gå. Men här tänker jag inte ligga om det finns andra alternativ! 

Läser på fb om allas fina julförberedelser med bakning, städning och pyssel av alla slag. Men tänk, jag känner mig lugn trots att jag inte gjort ett dugg. Det blir jul ändå. Är nog nöjd om jag står på benen som det känns nu, även om inte allt annat blir som jag hade hoppats. Har världens bästa familj så jag tror vi kan träffas och umgås ändå. ❤️

Vilken underbar känsla det är att strosa runt i skogen och se blommorna vakna ur vintersömnen. Tänk att vi är där igen! 

  Ett enda ljus är nog för att skingra mörkret.