Idag lyckades jag! Jag vann över tröttheten och värken! Äntligen kunde jag ta bilen och åka en liten sväng. Kändes som jag var ute och övningskörde med mig själv, men det är kanske inte så konstigt efter att ha varit passagerare i månader. Kan bara hoppas på en bra fortsättning och flera åkturer.

Det är glest mellan inläggen fortfarande. Det har sina orsaker. Krafterna räcker inte till…

Har tänkt mycket på det de senaste dagarna. Känns så märkligt att flytta tillbaka till en plats och vara en helt annan person än den jag var förra gången. Vill poängtera att den jag var och det jag gjorde då inte var det optimala, men tänk så mycket mer jag fick uträttat. Nu har vi bott här i snart två månader och jag är sällan ut ur huset. Det händer ibland om jag får privatchaufför…

Saknar att kunna åka när jag vill och var jag vill. Ingen förbjuder mig, bara min egen kropp. Undrar ibland vad mina vänner tänker om mig för det är inte lätt att förstå hur det är att leva med fibromyalgi. För den som verkligen bryr sig och vill veta mer om oss som är drabbade finns det massor att läsa på t.ex www.fibromyalgi.se. Det skulle vara så mycket enklare om man visste att folk förstod varför man glömmer saker, varför man sluddrar och tappar ord, varför man inte ställer upp i olika lägen, varför man inte bjuder hem folk, ja jag skulle kunna göra listan lång…

Jag kan bara hoppas att jag är accepterad som den jag är idag. Höstens alla problem gjorde att stresspåslaget blev för stort. Det har jag dyrt fått betala under en lång tid nu. Hoppas det vänder snart…

Vaken mitt i natten – som vanligt den senaste tiden. Nu lyser månen med full kraft och det är så vackert! Tittar ut genom takfönstret och försöker ta en bild på de skira frostrosorna mot månen som bakgrund. Vackert! Går vidare till nästa fönster och ser ner mot sjön. Långa skuggor ”ligger” på marken, medan ljuset flödar mellan träden. Så otroligt vilsamt för ögat! Vid den här anblicken känns stormen Dagmar långt borta trots att det bara var några dagar sen hela träd rycktes upp ur jorden. Njuter av stunden…

Vårt nya hem

Sen den första december bor vi här på höjden! Jag njuter i fulla drag av att se ut genom fönstret och vila ögonen på sjön, träden och ängarna på andra sidan.

Sen slutet på sommaren och tills vi flyttade gick vi igenom tuffa månader. Svårt att förklara för den som inte vet nåt om det, men vi sov i våra egna sängar två nätter i november. Innan dess bodde vi på många olika platser under hela hösten. Detta p.g.a vattenskador i lägenheten som aldrig höll på ta nån ände. Tänker inte dra upp allt  här, för det skulle inte vara nån rolig läsning. Men slutet på det hela var dess mer intressant! Återkommer till det en annan gång.

Hoppas orka blogga lite mer framöver. Just nu sover jag mest. Hösten har tagit ut sin rätt och kroppen säger ifrån. Tyvärr (eller är det kanske tur?) kan jag inte bestämma över den längre. Den säger sitt och det är bara att lyda.

Ibland kan man behöva sitta och filosofera i sitt hörn.

Utsikten kan ge insikt om saker man inte tänkt på tidigare…

Sommaren tar små steg tillbaka, men som tur är inte alla steg på en gång. För visst vill vi gärna fortsätta njuta av värmen och solen ett tag till.

Det är alltid lika svårt att förstå varför sommarhalvåret går så mycket snabbare än vinterhalvåret. Eller är det bara jag som tycker det?

Tack för den här sommaren lilla fjäril. Vi ses snart igen hoppas jag.

,

För många av oss i Sverige är det en person som saknas speciellt idag. Vi sörjer en fin idrottsman som fick ett alltför kort liv – i våra ögon sett. Tillsammans med honom saknas ytterligare ett helt hockeylag. Tänk så många familjer som berörs. Det känns tungt i hjärtat och vi lider med de anhöriga. Men vad vet vi om morgondagen?  Det gäller att ta vara på den och leva som om det var vår sista.

Allt har sin tid.

Så är det, det kan man läsa om i Bibeln också. Men ibland kan det vara svårt att få tålamodet att räcka till… Idag var det nästan slut. Kände att jag började misströsta och undra varför allt ska ta sån tid. Jag behöver mer tålamod. Ändå tycker jag mig ha mer av den varan nu än någonsin. Hur har det då varit tidigare…

Mycket har hänt sen senaste inlägget. Midsommarafton var ett tag sen…

Den här hösten är och kommer att bli mycket intensiv. Många saker ska klaffa om allt ska gå i lås som vi tänkt oss. Vad ska gå i lås då? Jo vi har bestämt oss för att ”dra åt Hälsingland” igen. Som alltid är det med blandade känslor man lämnar en plats för att flytta till en annan. Alla platser har sina för- och nackdelar. Det är väl också en del av det fina i kråksången. Tänk om det bara fanns en plats i världen som var bra…

Känner tacksamhet för de år som vi bott här, för vänner vi lärt känna och saker vi varit med om. Lite missbelåten att jag inte fått fiska i havet en enda gång, men man kan väl inte få allt.

Nu har vi en del att reda ut innan det är flyttdags. Vattenskadan i lägenheten ställer till en hel del. Svårt att veta hur lång tid som behövs för torkning och renovering innan vi kan lämna den, men på nåt sätt ska det lösa sig.

Jag litar på att Gud ska ta hand om oss – som han alltid gjort förut. Det känns så gott att få vila i den tanken.

Efter en härlig dag tillsammans med hela familjen skulle jag försöka få ett av barnbarnen att somna. Det var lite svårt att komma till ro ikväll. När jag satt där hos henne sa jag att hon skulle samla ihop alla sina tankar, fylla en ballong med dem och sen släppa iväg den upp mot himlen. Det tyckte hon var ett bra förslag. Tror jag ska testa det själv för det verkade fungera. En gång hade hon fått en gasfylld ballong av mamma. Men så råkade den fastna i en dörr och  flög till väders innan vi hann hem. Det blev förstås ledsamt med detsamma, men vi skaffade en ny. Då sa hon att den andra kanske hade flugit ända upp till Jesus i himlen. Han som älskar alla barn, både små och stora, tog säkert emot den som en fin gåva från ett av sina barn.